Tack för att du kom

Det har nu gått några veckor sedan vi spelade pjäsen och jag vill tacka alla som kom och tittade.

Jag har fått väldigt varierad feedback. Jag har fått höra att den var den bästa pjäsen de någonsin sett till att några gick i pausen för att "storyn var för simpel om man ser till vilket ämne det handlar om". Dock inget ont som inte har något gott med sig. Jag har funderat och jag börjar än mer förstå de komplicerade mönstren i samhället och jag känner att jag måste skriva detta.

Varför denna skillnad? När jag fått distans kanske jag ser att vissa saker kunnat göras annorlunda, men samtidigt känns recensionen nästintill klockren beträffande vad jag ville förmedla: kulturaspiranterna.blogg.se

Vanligtvis kanske man inte borde kommentera sin egen pjäs men jag tänker drista mig att göra det då pjäsen bara är ett medel för budskapet. Vidare kanske det är övertydligt på sina ställen, men ibland måste man grundligt förklara komplexa samband.

Jag kan inte helt avgöra vad skillnaden beror på men till viss del är vad man har med sig för erfarenheter; vad man kan om ämnet, om det är självupplevt mm när man bänkar sig för att se pjäsen. Kanske den borde varit längre för att ge mer bakgrund, men det hade lätt blivit en lång tradigt uppläsning av psykologi, sociologi, lagar, myndighetsutövning mm. Man kan heller aldrig få en sanning från att se en pjäs. En pjäs kan bara väcka till eftertanke - för allt är fiktivt på scenen. Sanningen kommer man med eller kollar upp efteråt: hur förhåller sig saker till varann?

Jag/vi ställdes inför många val både gällande innehåll och vilken känsla att förmedla. Jag ville återge verkligheten så gott det gick utan att skymma den med alltför grova saker som skulle ta fokus från budskapet. Bl.a. att Emmas pappa sexuellt skulle förgripa sig på henne, vilket är bakgrunden till "Sofia bollades runt..." i den upplästa inledningstexten. Läs hela inledningstexten samt "Spökröster". Karaktärsbeskrivningar hittar du under "Ensemble". (Klicka på respektive namn.)

Jag har heller inte velat använda dramatiska kurvor då verkligheten inte ser ut så. Verkligheten är ett logiskt(/ologiskt) händelseförlopp baserat på tidigare händelser, slumpen, människors bakgrund, föreställningsvärld mm. Jag ville inte ge sken av fiktion genom att spela på publikens känslor genom dramatiska "trix". För mig är verkligheten så enormt dramatisk - om man bara kan se den. Pjäsen är fiktiv men alla delar är förankrade i verkligheten.

Pjäsen har tre huvudkomponenter; rosa scener, vuxna människor som väljer att inte se samt vad som händer hos/med en person som Emma.

Rosa scenerna:
De "rosa scenerna" är egentligen pjäsens huvudbudskap. Hur skulle världen se ut om vi bara ändrade lite grann? Om vi tar oss en funderare, backar ut från vårt egna perspektiv och ser med andra ögon; skulle vi då fatta de beslut vi fattar idag?

Vuxna människor som väljer att inte se:
Som jag varit inne på tidigare så brottades vi med vad som skulle visas i pjäsen och följaktligen vad de vuxna "inte ville se". Om man skulle vara än mer verklighetstrogen (visa det som är vanligt) skulle Emma inte misshandlas fysiskt utan bara psykiskt och Emmas föräldrar skulle inte vara missbrukare utan komma från vilken socialgrupp som helst.

Problemet jag ställdes inför när jag satte upp ramarna för pjäsen var; hur åskådlig gör man detta? Nja, psykisk misshandel är inte så svårt att gestalta, men hur skall det bli uppenbart för en utomstående? Jag ville att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att alla inblandade borde sett ifall de bara ville. När man gestaltar psykisk misshandel finns det inga bevis eftersom det oftast sker bakom stängda dörrar. Ni i publiken skulle se det, men hur skulle exempelvis Oscars föräldrar kunna avgöra om det var en ögonblicksbild eller en systematisk och långvarig misshandel? Ord står mot ord och som vi såg vid besöket hos socialen så avfärdade Erica allt med lögner. Väldigt ofta avfärdas (eller förringas) psykisk misshandel för man vill inte se, så jag ville ha handfasta bevis. Det jag ville uppnå var att de andra karaktärerna skulle ha väldigt tydliga bevis på att det var knas i Emmas familj, men ändå väljer att inte se. Jag ville att du som publik skulle börjar reflektera över deras val och ifall du också hade valt att inte se - trots att det är uppenbart. Jag kan fortfarande än idag inte se hur jag skulle lagt upp pjäsen på annat sätt än med fysiskt våld eftersom det är nästan uteslutande då vi ser. Det psykiska våldet finns överallt men väldigt, väldigt få reagerar. Nu menar jag inte att någon förälder skäller på sitt barn på bussen. Det är bara en ögonblicksbild och behöver inte alls spegla ifall det är en bra eller dålig förälder. Det jag menar är - när ett barn mår psykiskt dåligt så är det med allra största sannolikhet en dålig närmiljö, men vi orkar inte peta i någon annans föräldraskap. Vi inleder inte en dialog för att höra oss för och om vi gör det så tror vi på första bästa lögn - för det är enklast. Därför har jag svårt att se hur man skulle gestalta enbart psykisk misshandel och att det samtidigt är uppenbart att de inblandade själva väljer att inte se.

Det som är svårt att greppa är att nästan ingenting är följden av en enskild händelse. Nästan allt är produkten av ett komplext händelseförlopp, men vi bryter oftast ut någon enskild detalj och försöker förklara helheten. (Det är så inom all psykologi/sociologi då det är alltför svårt att bevisa något som har flera variabler.) Allt i pjäsen har betydelse. Inte varje ord, men varje moment. Allt sker i det komplexa händelseförloppet och det är när allt sammanfaller som det går illa för Emma. Det är därför så enkelt att skapa "rosa scener" med bara en liten annan vinkling och därmed ett helt annat utfall. Under andra omständigheter kanske omgivningen hade sett och reagerat på hennes situation; socialsekreteraren, läraren, Oscars föräldrar - men något kom i vägen - något som skymde sikten. Ett illvilligt rykte om våldtäkt, initierat av en svartsjuk tonårstjej (Lina) som inte alls förstod konsekvenserna av sitt handlande. Hon är för övrigt formad av sina föräldrar precis om Oscar och Emma är formade av sina. Därför är Linas och Oscars handlingar underordnade (i alla fall i den här pjäsen). Det är vuxenvärlden som måste ta ansvar. Det är inte bara Emmas föräldrar som inte "gör sitt jobb". Oscars föräldrar, främst Mia, väljer att skydda sin son med alla till buds stående medel. Om det hade varit en våldtäkt hade Oscar mått bäst i längden av att det hade utretts och att han hade fått adekvat hjälp och stöd, men bilden av den perfekta familjen är fundamental för Mia. Ingenting får krossa den illusionen. Det finns också en poäng med att det aldrig var en våldtäkt utan bara ett rykte. Det visar hur lättvindligt rykten uppstår ur ingenting och hur de fortplantar sig och hur människor väljer att fjärma sig och skydda sig själva till varje pris. Man vill inte besudla sig med eventuella obehagligheter som kan dyka upp. Man tar även parti för den redan starke utan att överväga vad som händer med den svage. Huvudpoängen är dock en annan. Om Emma hade blivit våldtagen hade hon mått dåligt pga av det, men efter att ha varit hemma hos Oscar går hon runt på små lätta moln. Jag återkommer till detta senare i texten.

 

 

När läraren kommer hem till Oscars föräldrar börjar Mia prata om bokstavskombinationer och ADHD. Varför gör hon det? Det är en strategi för att flytta fokus och samtidigt en väldigt enkel väg ut. Diagnostiseringen av ADHD i samhället ökar lavinartat, vilket är märkligt ur flera perspektiv. ADHD är en symptomsjukdom. Man kan inte ta ett blodprov eller DNA-test för att påvisa sjukdomen. Vissa hävdar t.o.m. att sjukdomen inte existerar utan att det alltid finns andra förklaringar till symptomerna. Jag sträcker mig inte så långt, men symptomerna finns i stor utsträckning hos barn och ungdomar med långvarig stress/ångest/depression. Istället för att gå till botten med detta och framför allt titta på barnens närmiljö väljer man den enkla vägen och sätter diagnosen ADHD. Denna diagnos får nästan ett symbiotiskt förhållande till socialtjänsten. Enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) finns två skäl till LVU-hems-placering; dålig hemmiljö samt eget självskadebeteende. Jag skulle vilja säga att så gott som uteslutande gällande eget självskadebeteende är det frukten av en dåligt närmiljö (hemmiljö). Jag skulle egentligen vilja ha en omvänd bevisbörda i dessa fall där man bevisar att hemmiljön inte är dålig.

När en ungdom skickas iväg på premisserna om eget självskadebeteende och hamnar i en god miljö så minskar ofta eller försvinner helt detta beteendet. Det ser socialen som utveckling och man avbryter därmed placeringen. Sålunda skickas barnet hem igen till den dåliga miljön och problemen återkommer. Dessvärre påverkas barnet av att vara "experimentverkstad" och man "förstår" att inte ens myndigheterna bryr sig.

Emmas situation:
Det normala för någon i Emmas situation är att man inte har någon annan världsbild än att man är "looser" - och hur skall man kunna ha det? Vi föds alla mer eller mindre lika, dvs vi är helt formbara efter den miljö vi växer upp i. Under de fem första levnadsåren växer hjärnan så det knakar och då sätts grunden för vår kognitiva karta. Det logiska tänkandet, där man kan sätta sig själv i ett annat sammanhang än det man befinner sig i, existerar inte. Vi är helt utlämnade till vår närmiljö gällande både hur man uppfattar sig själv och hur omgivningen betraktar en. Vid 10-12 års ålder börjar vi få ett logiskt tänkande och börjar analyser världen på ett mer vuxet vis. Har man i hela sitt liv fått veta att man inte är värd något så börjar man nu försöka hitta logiska förklaringar till detta. Somliga gör revolt medan andra vänder sig inåt och "förstår" att man faktiskt inte har något värde. Ett liv är dock inte svart/vitt. Man har drömmar och förhoppningar. Här skulle jag vilja hoppa ända till slutet av pjäsen och ta upp Emmas självmord. Var det logiskt (ur Emmas perspektiv)? Jag vet att det var mycket som inte presenterades i pjäsen och här skiljer sig det mycket åt mellan de som kan relatera till Emmas specifika situation (ex egna erfarenheter) och om man inte är familjär med ämnet. Tänk dig att Emma sedan 12 års ålder "förstått" vem hon är men samtidigt börjat drömma om förändring. Hon bygger hela sitt liv på att det någon gång skall bli bra. När hon väl begår självmord är det ingen impulshandling utan ett överlagt och logiskt beslut. Vad fick henne att ta steget? Hon har i flera år drömt om "genombrottet" och äntligen kom det. Det hela började med ett "Hej" från Oscar i skolkorridoren och med ens hade hon en tjejkompis (som till på köpet tillhörde "innekretsen") samt fått en pojkvän. Vad mer kunde hon önska. Allt var toppen och hon berättade stolt för socialsekreteraren att hon både hade kompisar och pojkvän. Men helt oförtjänt dras mattan bort under hennes fötter och hon faller handlöst. Hon faller inte tillbaka dit där hon kom ifrån utan rakt ner i helvetet. Emma har alltid varit försiktig, försynt och alltid tagit åt sig av vad andra säger. Hon är helt skyddslös och kan inte värja sig. Tidigare var hon en grå mus - nu är hon skolans hatobjekt. Hon hade hoppats så mycket på att när tillfället dök upp skulle allt ordna sig, men istället blev det mycket, mycket värre. Emmas logik är: "Vad hon än gör blir allt till skit - och alla tycker illa om henne. Det är hennes livsöde." Hon har inte längre någon framtidstro och när hon hade behövt sina föräldrar som allra mest vänder de henne som vanligt ryggen. Inte ens det sista halmstrået, socialtjänsten, står på hennes sida. Att det sker när hon är 16 år är ingen slump. Det är först vid 15 års ålder då de första självmordstankarna börjar dyka upp. Då har vi haft det logiska tänkande under några år och hoppats och trott på förändring. För att fullborda ett självmord (ej självmordsförsök i form av rop på hjälp) krävs att det gått en viss tid från de första tankarna - man måste bearbeta och processa, överväga och försöka på nytt att förbättra sitt liv (läs förbättra sig själv). Utan framtid och med konstant ångest och stress är den enda logiska (och rätta?) lösningen att avsluta lidandet.

Några saker att fundera över:

• vad i "Föräldramiddagen" är "rosa"?
• vilken nytta göra socialtjänstens förbokade hembesök?
• hur långt är ett barn berett att gå för att skydda sina föräldrar?
• varför är begreppet "mina barn och andras ungar" så adekvat?
• hur mycket är läpparnas bekännelse och hur mycket agerar vi när vi ser missförhållanden?

Det finns många likheter såväl som skillnader för spännvidden är stor för familjer med problem. Som jag tidigare varit inne på kan vissa ungdomar bli utagerande medan andra vänder sig inåt. I pjäsen ser vi hur Emma är inåtvänd men variationen är som sagt stor. Exempelvis hur många kriminella tror du har växt upp i en bra familj? Listan kan göras väldigt lång med både hur man känner och beter sig och problematiken stannar inte vid att man som barn mått dåligt. Det skall mycket till för att bryta inlärda mönster och för de flesta bär man med sig dessa missförhållande i resten av sitt liv. Det medför problem inte bara för individen utan också för närstående/samhället mm. Ofta för man vidare problemen till sina egna barn och dysfunktionaliteten förs vidare från generation till generation.

Jag vet att pjäsen fått människor att börja berätta om sina egna erfarenheter. Om vi inte pratar om det kommer ingen förändring ske. Man kan inte omforma en hel värld, men någonstans kan man börja. Alla tjänar på att barn inte växer upp i problemfamiljer och ju tidigare man får en förändring desto enklare blir det att ändra barnets självbild. Därför tänkte jag här be dig om en tjänst; att tänka på de rosa scenerna nästa gång ett barn far illa, oavsett om det är ditt eget eller någon annans.

Petter Wikström