Story

"Du vet inte - för du har inga barn" är en berättelse om Emma, 16 år. Hon bor med sin mamma och pappa. Utåt sett verkar hennes föräldrar vara kapabla, måna om Emma och att göra sitt bästa för att uppfostra sin dotter på ett bra sätt. Men verkligheten är inte alltid den man ser vid första anblick. Emmas liv är allt annat än bra, men ingen tycks se - eller kanske väljer man att inte se. Det kanske är enklare att titta bort, låtsas som att allt är bra - för då behöver man inte lägga sig i.

Emmas pappa Lennart är en problemtyngd man. Han har ett fast jobb där konflikterna avlöser varann. Väl hemma tar han ut det över familjen. Alkoholen är ständigt närvarande och våldet ligger på lur och väntar under ytan.

Emmas mamma Erica är försynt och samtidigt självömkande. Hon är rädd för sin egen man och låter därför Emma stå helt själv. Hon tror själv att hon är en god mor - allt i förnekelsens bleka skepnad.

Emma har egentligen inga kompisar, bara några få bekanta. Två av dessa är Lina och Oscar. Oscars och Emmas föräldrar är bekanta, vilket kommer visa sig få betydande konsekvenser. Varken Lina eller Oscar ser Emmas självdestruktivitet. För dem är hon bara lite knepig och samtidigt bra att ha till hands då man kan skylla allt på henne. Ingen vill ju själv vara längst ner på skalan.

Vem är Emma? För ett år sedan hade hon sina första självmordstankar. Vad hon än tänker ut, provar och hur hoppfull hon än är förvandlas allt till skit. Emma vet att det är hennes öde. Hon är inte värd ett bättre liv. Hon måste själv bli en bättre människa för att någon skall kunna tycka om henne.

Vi får följa Emma i hemmets slutna rum. Vi får se henne med jämnåriga och vi får följa med henne när myndigheterna försöker komma till rätta med hennes svåra situation.

Manus & regi Petter Wikström i samarbete med ensemblen.

Mer än bara Emma

Även om pjäsen handlar om 16-åriga Emma är hennes liv bara en del av storyn. Vi vet att barn mår dåligt och vi förfasas varje gång över detta, men om vi någon gång skall sluta förfasas måste vi se till att barn inte far illa. Den här berättelsen handlar lika mycket om vad vi andra gör - vi runt Emma; hennes föräldrar, lärare, kompisar och andra vuxna.

Emma är annorlunda. Emma gör inte vad som förväntas av en tonåring; hon tar på sig hela skulden. Är hon skyldig? Är det vad vi ser - hennes skuld? Eller ser vi något annat - men är själva rädda för att lägga oss i? Vi vänder oss från det obehagliga, det som inte är konformistiskt, det som - om det vore andra omständigheter - skulle kunna var jag som var drabbad.